...godnatt till mina bloggvänner innan jag tar mig en skön dusch och gåt till sängs, där Amanda och Smulan redan väntar på mig.

...den 30 mars 2008 drabbades jag av stroke och blev totalförlamad i vänstra kroppshalvan. Sen dess har jag tränat upp och väckt min "döda" vänstersida. Jag kan stå upp och litar på att benet och foten som jag nästan inte känner att den finns, faktiskt bär mig om jag tar det försiktigt. 

Jag har lärt mig att gå igen med hjälp av bock och klarar ca 10-15 meter.

Jag har lärt mig att klara av saker på ett nytt sett. Övat upp och "hittat" rörelseförmågan lite grann igen.

För att försöka förklara hur det var i början , brukade jag be mina vänner att bre en smörgås med bara en hand! Att försöka hyvla en ostskiva... Numera kan jag använda vänstra handen lite, fixar mackan med ost (om ostbiten inte är för liten) utan problem. Jag kan diska, det ultimata testet var att skala potatis och andra rotfrukter... Det är inte lätt och det tar tid, men jag klarar det.

Man måste vara något av en uppfinnare för att göra vardagliga saker, hitta på nya lösningar på nästan allt. Ett knepigt exempel är att trixa på sig en BH med bara en hand... Strumpbyxor är ett minne blott (anväde sällan dem i och för sig innan jag blev sjuk), att knäppa en blus är en utmaning. 

Ta dig tid och prova, så får du se lite av hur min vardag ser ut.

Det är absolut inte synd om mig, jag lever och har inga mentala skador, bara motoriska. Hellre sitter jag i rullstol än har afasi, minnesproblem och dylikt. Jag har haft tur i oturen!

Lever ett lyckligt liv med jamisarna och min älskade man, nästan som förr, men visst har vi fått ändra vårt liv efter min sjukdom. Det jag saknar mest är friheten, att kunna ta bilen åka nånstans själv, när jag vill. Hämta maken vid bussen på fredagarna... kunna plocka svamp och bär.

Elrullstolen har gett mig en viss frihet, liksom färdtjänsten, men jag är ovan vid att behöva be om hjälp med vissa saker. Ska jag nånstans måste det planeras. Det är bara att gilla läget. Jag har tränat hårt och bevisat att jag kan klara vardagen utan hjälp! (Vilket sjukvården inte var säker på i början!)

 /Julia

...förmiddag ägnades åt massor med träning. Övervägande delen bedrevs liggande i sängen med två tämligen storögda jamisar. De undrade säkert om matte hade inte fått spader i alla fall.

Jag gör ju många övningar liggande för att träna benmuskler i vänstra benet. Om jag ska jämföra med det friska högra, så känns det ungefär som om jag hade en 10 kilos vikt på vänstra ankeln. Benet är myckte tyngre att lyfta och kräver all min koncentration att orka. Dessa benlyft gör jag 5 ggr, vilar nån minut och ytterligare 5 ggr alltid mycket långsamt. Svårast är att hålla emot på nervägen. Jag ska helst inte "tappa" benet då. Efter 10 lyft vilar jag ca 10 minuter och upprepar övningen ytterligare 2 ggr. Sedan blir det en långsam promenad med bock.  Sammanlagt tar benträningen ca 1½ timme. Sen är jag ganska mör.

Nu håller jag på att laga mat. Vita bönor i tomatsås kryddad med färsk basilika och ett stekt ägg får det bli idag. Enkelt och gott.

 /Julia

...torsdag, mulet och termometern orkade bara upp till 8,9 grader ännu men det verkar vara vindstilla.

Jag har sovit ganska bra, men har ont idag. Så det blir en värktablett också inte bara diabetes medicin nu på morgonen. Efter frukost är det träning, träning och träning som gäller. Det känns tydligt att det var lite si och så med det under semestern. Jag har en del att ta igen.

Lika bra att börja med thé och macka. Jag önskar alla vänner och bloggare

 /Julia