...termometern visar +0,7 grader denna vita morgon. Fyra dagar till julafton. Egentligen är det makens 17 dagar långa ledighet jag ser mest fram emot. Han också, de har haft ganska mycket att göra denna höst, han behöver vila och ledighet. 

Idag kommer jag ta det lugnt. Jag har sovit djupt och vaknade stel och har lite ont. Det är säkert för att jag tar i lite extra så här inför jul. Jag vill absolut inte att maken ska behöva göra allt, jag vill göra allt det som jag klarar. 

Jag städade efter att maken åkte igår. Sopade av golvet och dammade allt jag nådde. Tyvärr når jag inte riktigt allt jag vill, men förvånansvärt mycket om jag anstränger mig lite. Jag putsade speglar och torkade tassmärken på dem (var dom nu kommer ifrån   ). Jag skulle ha velat putsa insidan av gavelfönstret också av samma anledning, men jag klarar inte att flytta på bordet själv, så det får vara.

Självklart känner jag av allt det jag har gjort, sillen, städningen och jag har stått ganska mycket. Det är jobbigast, tar på mina krafter. Men nu är det fint. Det är bara skinkan kvar att koka. Visserligen gjorde jag all julmat själv förr i tiden och saknar en del som jag inte kan göra själv längre, men det kan inte hjälpas. Jag vill inte lägga mer börda på maken. Han måste ju hjälpa till med det jag inte kan, men det går att äta köpt leverpastej och kalvsylta även om min är godare. 

Det är min tredje jul i rullstol och minnen kommer ofta från tiden före, men jag klarar mer denna gång än förra julen, för att inte tala om den första. I år kommer vi att koka skinkan själva, inte äta färdigkokt som tidigare. Hoppas att den blir så saftig och god som jag vill. Ja, det återstår att se. 

De första varma skivorna på en macka när den precis är klar kvällen före julafton är ju jättegoda. Just det har vi nog saknat mest, men i år blir det av igen.

Men nu är det frukosten som väntar.

   /Julia